Dagen innan avresa väntade jag både länge och väl innan jag tog tag i packingen, det kändes fortfarande avlägset att åka till Japan.
Dagen därpå bar det av med Xtåg från Ljusdal, grät floder när jag skildes åt från min flickvän och bror som vinkade av mig. Satte mig ner på tåget. Kändes ändå inte som om jag var på väg till Japan utan snarare Gävle. I Gävle bytte jag till Stockholmståget. Väl framme tog jag bussen till ambassaderna och hämtade ut mitt visum, tillbaks till Stockholm, tog en bit mat och sedan flygbuss mot Arlanda. Eftersom allt flutit på optimalt hade jag hela tidsmånen jag planerat in för säkerhets skull kvar och det blev 1,5h väntan. Att vänta är ett långsamt tidsfördriv och jag ångrade inte att jag tagit det sena Stockholmståget, ett tidigare tåg hade inneburit 3h extra väntetid.
Flyget till Peking tog ca 9h. Det är mycket lång tid, lyckligtvis satt jag brevid en intressant svensk, han jobbade som bibliotekarie i Linköping och sparar pengar till semestern varje år då han reser omkring i världen. Knappast några solsemsetrar utan snarare äventyr. Han hade varit till b.la. Inkaleden i Peru. Rest omkring i Japan och denna gång skulle han till Kina och resa omkring i några veckor. Det var inspirerande att höra.
Nu är jag på flyplatsen i Peking, här har de sköna stolar/fåtöljer omgivna av värklighetstrogna plastväxter. Det ska minsann bli skönt med lite äkta komfort när jag ändå behöver vänta på flyget till Japan i 6 timmar. Det är en rymlig flygplats och mycket lugnare än jag förväntat mig, kanske för att Peking, om jag förstått det rätt, har flera flygplatser för att fördela trycket.
